11-29 april Prickly Bay, Spice Island Marina
Känns lite konstigt, blandning av skön seglingskänsla, vemod, tacksamhet, undran och nyfikenhet samt viss längtan hem, när vi gör sista seglatsen för den här "säsongen". Det är ju en mycket kort sträcka på 5 sjömil så vi rullar bara ut genuan. "Säsongen" har ju varit ovanligt lång, sånär som på 2 veckor är det ett helt år som vi levt på och färdats med Osophine och nu skall hon snart upp "on the hard" och vi skall återigen få förmånen att prova på nåt helt nytt, ett liv utan fyllda dagar och almanackor hemma i Sverige, snacka om att få omväxling. Vi ankrar i Prickly Bay. Vi tar en av de fantastiska bussarna in till stan St Georges. Vandrar runt, träffar en svensk på torget som visar sig vara kollega, han och hans fru som är född här på Grenada bjuder in oss till deras fantastiska hus ute på True Blue bjuder på goda drinkar och ger oss bra tips. Stan är intressant med ett gammalt fort. Som blekansikte känner man sig lite ensam här. Sune och Margareta på Palmina ligger vid marinan inne i stan. Här träffar vi åxå Janne som seglade sin Maxi 84 Janina ensam från Puerto Mogan till Grenada på 34 dagar. Han stack redan i slutet av november och fick samma motiga väder som ARC hade. St Georges, Grenadas huvudstad, med Fort St george i bakgrunden. T hö stan sedd från fortet, dvs från andra hållet. Det var på fortet som viktiga delar av revolutionen 1986 ägde rum bl a arkebuserades Maurice Bishop (då landets ledare) och flera i hans närmaste krets här. USA´s roll diskuteras fortfarande här, man anser att USA såg en fara i att det ev kunde bli ytterligare en stat, utöver Cuba, med kommunistisk anknytning.
Efter ett dygn kommer Septima tillbaks och ankrar upp igen. De skall åxå upp på land några dagar efter oss. Vi, Osophine, Palmina och Septima, hyr en taxi med guide tiilsammans som tar oss på en dagslång utflykt runt ön. Vi besöker muskotfabrik, romdestilleri och kakaofabrik samt får tillfälle att se oss omkring i olika byar och naturavsnitt. När man lämnat marinan och stan bakom sig så är det fråga om ett "äkta" västindien med fattiga ofta lite ruffiga samhällen. Grenadaborna behöver i princip bara tak över huvet för nattsömnen och regnperioden. Man vistas oftast utomhus och man är väl medvetna om att det man bygger löper stor risk att förstöras av nästa storm eller orkan. Detta plus att de flesta lever ett liv som inte innebär fulltecknade almanackor, utan tvärtom, gör att tempot är mycket lågt. Sett med vårt perspektiv lojt. Men man vänjer sig och när man tittar i sin egen backspegel så är det förstås mycket välgörande att inte behöva jäkta.
T vä besök på ett romdistilleri som helt behållit ursprungsutrustningen och i princip inte ändrat på nåt sen starten i början på 1800-talet. T.o.m. trät där man hängde slalvar som inte skötte sig fanns kvar. Ett av skälen till denna konservatism uppgavs vara att en modernisering skulle ta bort ett stort antal arbetstillfällen för lokalbefolkningen - intressant inställning, klokt eller oklokt??? T hö; torkas cacaobönor på Grenadas enda och välkända cacaoodling. Torkningen var bara en liten del i en ganska lång framställninprocedur innan man hade färdig cacao-produkt.
Muskot är/har varit Grenadas största och viktigaste exportprodukt. Nedan ses en torkningsanläggning samt en av många arbetare i muskotfabriken som sysslar med sortering av nötter. Det man tjänar mest på är egentligen det trådverk "mace" som omger nöten när den tas ur frukten. Av mace gör man muskotolja som är en exklusiv och mycket dyr produkt. Tyvärr förstördes 90% av muskjotodlingarna 2004 i samband med orkanen Ivan.
ff Snart anländer även Solea som åxå skall upp on the hard och tillbringa orkansäsongen på Spice Island Marina. Sen länge har Jaja och Claes på Septima bjudit in OSK gänget och alla andra som vill till att fira Påskafton på Septima med knytkalas. Vi, Septima, Osophine, Solea och Palmina, har en lång, härlig, hjärtlig, trevlig, oförglömlig påskafton med mycket gemyt, god mat och dryck.
Nedan bilder från "vardagslivet" i Prickly Bay. T vä stort Påskaftonfirande ombord på Septima. Nina, Barbro och Claes vispar äggtoddy. T hö en av dessa fantastiska bussar med sin inkastare som fanns överallt och som verkligen gjorde egen bil överflödig.
T vä jollebryggan vid "De Big Fish" den lokala seglarbaren/restaurangen vid Spice Island Marina. Jollebryggan, seglarens "cykelställ" är en mycket viktig funktion när man ligger på svaj i eller nära samhällen. T hö det obligatoriska steelbandet vid besök i Västindien.
Det visar sig att det in i det sista fanns ganska många och stora frågetecken kring förvaring av båtarna för att vi skulle känna oss trygga att lämna dom och att försäkringen skulle gälla. Det blev mycket taktiksnack, många diskussioner med John Poviano på marinan och hans personal samt med Bo Bergqvist på Panthenius. Försäkringsbolaget anser att Trinidad, där vi ursprungligen bokat plats för upptag definitivt ligger inom riskzonen för orkan, trots att man inte haft nån sån i mannaminne, och att man vid förvaring därnere måste uppfylla deras orkankrav. Hit hör en fast vagga samt att båten skall vara fastsurrad i i marken nergrävda betongblock. Det kunde man inte fixa på Trinidad så därför valde vi Spice Island. Spice Island har numer eminenta orkanvaggor men drabbades å andra sidan svårt av orkanen Ivan 2004 då över 200 båtar totalförstördes. Vi hade åxå tänkt följa marinans rekommendation och vår egen intention att ta av masten inför orkanförvaringen. Det visade sig att det var extremt ovanligt att man mastade av och därför var inte heller "mastskjulet" av den kvaliten att vi kunde känna oss trygga. Efter förhandlingar fick vi dock till ett beslut om att man skulle bygga ett nytt "mastrack" på en plats som vi kunde acceptera. Hade vi valt att ha masten på tillkommer krav från försäkringen som dels är skrivna på ett sätt som helt omöjliggör tolkning och dels är tekniskt mycket svår att genomföra. Här bör väl åxå nämnas att Bo på Panthenius var mycket lyhörd för vår situation och vi kunde föra en bra konstruktiv dialog med vårt försäkringsbolag. Till detta, att man vill orkansäkra båten, kommer att man måste säkra den mot råttor, termiter, kackerlackor och mögel. I 35 graders fuktig värme, innebärande betydligt mer inne i båten, innebar det att de dryga 2 veckor vi hade på oss var precis vad vi behövde för att rusta henna inför den stundande orkansäsongen. Vi fick en halv ledig dag till då vi tog bussen in till stan och gick en kort guidad tur på Fort St George som bl a var den plats där man så sent som 1986 avrättade Maurice Bishop. Grenada har haft en ganska dramatisk historia de senaste 20 åren med revolution, amerikansk invasion och orkaner som ödelagt ön. Bussystemet i Karibien kräver en särskild eloge. Det består av en massa freelancers som kör runt i sina glatt målade folkabussar med stereon på högsta volym och jagar passagerare. Man har åxå en inkastare/konduktör i bussen. Man kan plocka upp en buss var som helst när som helst tidtabeller existerar inte. De ser en på långt håll, tutar, visslar, vinkar, backar in på småvägar för att plocka upp en. Man får ett intryck av att bussen redan är full men man stuvar glatt om tjocka, smala, stora och små så att alla på ett helt obegripligt sätt får plats. Detta är helt väsensskilt från den tyvärr inte ovanliga upplevelsen hemma av busschauffören som med ett snett lite elakt leende stänger dörren framför nosen på gubben som kom springande med sin Konsumkasse men som inte var framme i exakt rätt tid och kör ifrån honom. Den 20/4 10.30 kommer Wayne och Carlos från riggfirman Turbulence med den av dem inhyrda kranbilen och tar av masten. Vi hade oroat oss mycket för detta moment men helt i onödan, de var mycket proffsiga och det gick snabbt och komplikationsfritt. Klockan 13 tog grabbarna från Spice Island upp Osophine med sin travellift. Åxå mkt proffsigt och säkert utfört arbete. Vi bodde sen en natt ombord fast på land. Det var mycket varmt och myggigt och det var jätteskönt att sen kunna flytta in på CoolRunnings, ett lägenhetshotell alldeles intill med aircondition etc. Jovisst, det kändes jättekonstigt att plötsligt vara landbaserad igen efter 1 år på båt men vi räknar med att vi vänjer oss, vi har ju ändå levt dryga 60 år i vanligt hus som inte gungar och skall väl förhoppningsvis kunna tolerera det igen för några månader.
Amiralen håller uppsikt på fördäck när Osophine stävar in mot upptagningskajen. T hö här är man själv mest i vägen när grabbarna från Turbulence tar hand om avmastningen.
Vi är vana att ha slinget under övre spridarparet, här lyfter man i masttoppen, det gick bra det med... T hö Osophine, sedd från seglarbaren De Big Fish avriggad vid upptagningskajen.
Efter 1 år i vattnet lyfts hoin här varsamt med travelliften för lite vila på land. Trots att vi har en mycket effektiv antifouling bottenfärg var beväxningen mkt kraftig. Propellern med sin anod gick knappt att känna igen.
Vindrodrets roderblad var åxh rejält bevuxet. Beväxningen på såväl propeller som roderblad var så kraftig att det klart påverkade deras resp funktion. Motorn gick inte att få upp i fullt varv och vindrodret funkar dåligt. Orsaken till denna kraftiga beväxning är att vi under de senaste 4 månaderna huvudsakligen legat still och seglat mkt lite vilket gör att alla möjliga organismer hinner slå sig till ro på båtens botten. Efter lite arbete är hon lika fin undertill som hon brukar vara med bl a välputsad propeller som blänker som guld. T hö helt strippat däck för att ha minsta möjliga vindfång inför orkansäsongen.
T vä; Osophine är 2:a båten bortifrån. Båtarna ligger i mkt kraftiga specialvaggor och är säkrade med dito spännband i vajrar som är förankrade i betongblock 1,5 m ner i marken. T hö Osophine sedd akterifrån bredvid Solea med sina orkanförtöjningar. Det var mycket jobb inombords åxå. Dels noggrann rengöring av allt och alla ytor med både attika och klorin, dels omstuvning för att få plats med allt utifrån som rigg etc men samtidigt försöka skapa viss ventilation. Det var ca 40 grader varmit inne i båten, svetten bara forsade och slutresultatet blev en organiserad "röra" som det knappt gick att röra sig i. T vä förpiken, t hö salongen.
T vä akterruffen med prylar ända upp till taket. T hö sista kvällen (för den här gången) med det gediget trevliga seglargänget; Janne, Jaja, Nina, Barbro, Margareta, Sune och Claes. Dagen därpå flög Nina och jag hem och lämnade Osophine för 7 månader.
ff Efter en enormt noggrann urstädning med både klorin och ättika, montering av insektnät, fällor för kackerlackor, myror och råttor, nerplockning av allt löst på däck så lämnar vi nu vår Osophine för 7 månader på land och planerar att återkomma den 30/11 för att då fortsätta vår segling. Vart då undrar du – ja det undrar vi åxå!? Detta är ett fenomen som hör till vårt nya liv. Man behöver inte ha allt planerat i almanackan månader i förväg. Vi åker nu hem, umgås så mycket vi hinner och de vill med Pär Jr och hans familj och med andra kära släktingar och vänner samt inte minst smälter alla upplevelser vi haft under det gångna året – sen får vi se!!!? Vi kommer, om hälsan står oss bi att åtminstone ta oss upp till Leeward och Virgin Islands som vi inte hann besöka i år. Flyget tillbaka till Grenada och Osophine är redan bokat till den 30/11. 07.30 29/4 kom ”Snug” som kör taxi åt marinan och hämtar oss för transport till flygplatsen för att starta resan hem. Det kommer att behövas lite tid för att smälta allt vi varit med om under det gångna året men om man skulle försöka sig på en sammanfattning av alla upplevelser redan nu så vill vi teckna ner följande: För det första är vi mycket taxamma och ödmjuka inför det i stort sett komplikationsfria första året på vår långsegling och ett särskilt tack till vår fantastiska lilla farkost Hallberg-Rassy 36 an "Osophine". Hon har i alla avseenden skött sig mycket väl och varit ett tryggt och bra hem såväl i hamn/för ankar som på oceanerna. De starkaste upplevelserna har varit alla fantastiska människor vi mött och de känslor som ensamheten i en liten plastbåt på en stor ocean framkallar. Därnäst en lång rad andra naturupplevelser av varierande slag som det tar lite tid att smälta. Bra sätt att byta fot på från mycket aktivt yrkesliv till ett fritt liv som pensionär. Det skulle inte ha varit lätt att sluta jobba och sen bara vara hemma. Bra att vara tre man ombord över Atlanten Bra att inte gå över Atlanten för tidigt utan invänta stabila passadvindar Bra att mellanlanda på Cap Verde Bra prylar som vi inte skulle vilja vara utan: vindroder, Iridiumtelefon, autopilot. Bra att ha mer än 3-4 månader i Karibien Bra att ha med väl valda reservdelar hemifrån Bra att bunkra svenska konserver innan man sticker Bra att skaffa de sjökort och pilots man behöver i Sverige. Det har ofta varit svårt att få tag på det man vill ha under resans gång. Bra att vara med i OSK (Oceanseglarklubben) som är en fantastisk källa till inspiration, erfarenhet, kunskap och inte minst socialt umgänge med likasinnade.
Add comment
// //
|
40 senaste loggarna
|
