3-17 jan 2011 Atlanten Cap Verde till Martinique
3/1 - 17/1 Cap Verde till Martinique, Karibien Lagt in waypoint på Martiniques sydspets 2078 nm (minst 380 landmil) säger GPSen att vi har framför oss innan vi är framme. Vi har bra fart när vi väl är ute i sundet mellan Vicente och Antao där vinden som vanligt accelererar. Nina bjuder som vanligt på god middag i sittbrunnen i lagom tid innan mörkret faller. Vi upptäcker då att 3 andra båtar lämnat Mindelo och styr samma kurs som vi. Vi ropar upp dom på VHF den ena är Ragin Cajun engelsk ensamseglare på väg till bluesfestival på Mystique den andra en tysk XXS på väg mot Barbados. Vi ser fram emot att ha kontaktavstånd på vägen över, rent praktiskt är det inte mycket man kan göra för varandra, men det är en moralisk styrka. Inom mindre än ett dygn är dock båtarna spridda så att vi varken ser eller hör varandra – man är hänvisad till sig själv. När vi kommer i lä av Santo Antao dör vinden till bara 2 m/s. Det utbryter ett olidligt slängande och smällande av segel och bommar och båten rör sig kraftigt och oregelbundet. Vi ger rel snart upp försöken att segla i svag vind och kör motor några timmar under natten. De som gått mot Karibien tidigare dvs under slutet november och december har ju haft ett elände med just såna förhållanden. Segel har ryckts sönder pga för svag vind och konstig sjö och det har varit obekvämt i största allmänhet och det har tagit lång tid (22 dar från Cap Verde 34 från Gran Canaria som exempel). Vädret har varit konstigt inte bara hemma utan även härnere och någon bra passadvind har hittills aldrig etablerats. Vi undrar naturligtvis om vi kommer att ha det så här bökigt xx antal dagar framöver. Något misslyckat försök till segling i alltför svag vind som slutar med motorgång hinner vi med innan vi dag 2 börjar få 5-7 m/s från NO och gribfiler som indikerar att det nu kommer en passad. Seglen sätts och det är skönt att slippa motorljudet. De andra båtarna är inte synliga annat än på GPSen som AIS symboler men även de är borta inom nåt dygn. Oceanen är stor och det är orealistiskt att ”kompissegla” och vara inom synhåll. Har mailkontakt med Anna Eronn vår meteorolog i OSK för att stämma av våra egna tolkningar av gribfilerna – jorå hon håller med det verkar bli passadvind under x antal dagar framöver och inga lågtryck som drar långt söderut och det känns bra nu när vi redan kastat loss på vår hittills längsta segling. Vi lägger oss mot en waypoint lite söder om kurslinjen eftersom detta varit nödvändigt de senaste 6 veckorna för att undvika de utbredda områdena i det direkta segelområdet mellan Cap Verde och Karibien. Vädergudarna är verkligen med oss. Prognoserna verkar slå in och vi har ONO 5-8 som fr om dag 3 ligger på 10-14 m/s. Vi har startat med fullt ställ men på nätterna piper det till lite extra och vi vill ha en segelsättning som möjliggör vindroder och stabil gång. Vi övergår rel snart till Lindisfarne modellen med stor med preventer, genua spirad i lovart och focken skotad midskepps. Storen bottenrevas efter nåt dygn och förseglen kan vi sköta från sittbrunn. Vi får bra balans på ekipaget som sen för det mesta sköter sig helt själv timme efter timme dygn efter dygn även när det blåser 14-15 stadigt och våghöjden är 4 m. Vi har varit inställda på att resan skall ta ca 3 veckor med en snittfart på ca 100 nm/dygn. Efter 6 dygn med konstant kraftig passad, medelfart ca 7 knop och medeldygnsdistans uppemot 160 nm, börjar vi hoppas och tro att vi kanske kan angöra Martinique redan efter 15-16 dagars segling. Livet ombord rullar på bra. Än en gång är det värt att påpeka vilken lättnad det är att vara 3 som delar på vakter och ansvar. Naturligtvis är det optimalt att hitta en person som Magnus med en personkemi som stämmer mycket bra och som gör att man härdar ut på en mkt begränsad yta och under ovanligt hård fysisk och psykisk belastning. Han har provat Atlantsegling tidigare fast i andra riktningen och då samlade han erfarenhet från 2 stormar som gjorde att man fick avbryta och vända tillbaks. Han har deltagit i Himalaya expedition med Göran Kropp och tävlar på SM nivå i kampsport. Han har dykcert och är vågsurfare förutom att han garderar vår egen verkliga achilleshäl – datorerna och därmed navigations- och kommunikationssäkerheten. Nätterna är ju långa och mörka och 3 timmar åt gången känns lagom och det är sen skönt att stoppa i öronpropparna och gå till kojs för i bästa fall 6 timmars sömn eller åtminstone vila beroende på hur båten rör sig och hur mycket oväsen det är. Nina och Magnus gillar nätterna, sitter bl a och spanar in stjärnhimlen. Pär är inte lika förtjust men kan inte heller han låta bli att fascineras över den delen av seglingen. Det är oftast kolmörkt, har man tur månsken, båten ”rusar” fram med 6 knop och ända upp till 14,3 som värst i surfarna och man hör bara vind och sjö. Vi har inte sett en enda båt vare sig för ögat eller på radar/AIS de senaste 5 dygnen, vi börjar närma oss ”mitt på Atlanten”, man sitter ensam i sittbrunnen och ser stjärnhimlen med sina oändligt många galaxer och solar (enl boken om stjärnhimlen som vi fick av Magnus så finns det 250 milj stjärnor bara i vår egen galax; det finns trol miljarder galaxer….!!!!), vad är detta?? – vad är detta för oss så obegripligt stora universum, man är oändligt liten och kan inte låta bli att tänka lite omkring existensialistiska frågor men utan att bli alltför djupsinnig. I vaktschemat har vi rullande 3 timmar på och 6 timmar av under hela dygnet. Alltid en i sittbrunnen fastbunden och på vakt. Vakten får aldrig lämna sittbrunn utan att kalla upp en till. I realiteten så infinner sig en naturlig ”oordning” i vaktschemat vid 9 tiden på morgonen som innebär att man tar en lur när man känner för det och hittills har det behovet varit rel begränsat. Det gör att vi under dagtid får gott om tillfällen att umgås och snacka samt äta lunch, fika och käka middag tillsammans. Vi husbehovsfiskar dagtid ibland och kan njuta av pinfärsk guldmakrill vid ett par tillfällen. Middan har hittills alltid kunnat intas vid ”dukat bord” i sittbrunnen men med ordentligt med antihalkunderlag som duk och biran i knät. Ninas käk är extremt bra särskilt med tanke på omständigheterna. Man kan lugnt säga att ingen av de restauranger vi käkat på de senaste veckorna slår maten vi får mitt på Atlanten. Hon borde nog skriva sin kokbok för långsegling som hon snackat om sen flera decennier. Mörkret brukar infalla lagom när disken är klar sen faller vi naturligt in i nattvakterna igen – den som känner sig piggast tar första 3 timmarspasset. Dag 5 fick vi lust att handstyra bara för skojs skull. Det kan ju bli lite lojt att bara sitta och åka som vi faktiskt mestadels gör. Fina surfvågor inbjöd också till försök att slå hastighetsrekord (max hittills 14,3 knop). Efter ett par timmar uppkommer inom 10 minuter ett ”klånk” missljud i styrningen och vi tycker oss åxå känna ett litet mekaniskt hak i samma rattläge. Nina och Magnus tar det lugnt, Pär blir lite kallsvettig. Med 1400 sjömil Atlant kvar, att vända mot passaden är ju inte att tänka på, så vore ett allvarligt roderproblem inte nån höjdare direkt. Detta även om vi har alt i form av autopilot, separat reservrorkult som man sitter nere i akterruffen och styr med samt slutligen en kort rorkult för manuell styrning på vindrodret. Pär har läst alltför många hemsidor om båtar som måst överges och sänkas på Atlanten pga just roderproblem. Inspekterar sånt som kan ses enkelt, vajrar, kvadrant etc och det ser bra ut. Vi tycker att vi kan lokalisera ljudet till övergången mellan rattaxeln och kuggen som förmedlar rattrörelser via en kätting till styrvajern. Inser att vi bör få bort kompassen för att kunna titta ner i rattpedistalen uppifrån. De fyra skruvarna som vi tror är de som håller cylindern som kompassen sitter i bara snurrar och följer inte med ut. De går inte att bända ut, för de är de för djupt försänkta in i godset. Provar skruvar i sargen runt kompassen och då läcker det in luft i den!! Vi snackar med Sune på Palmina. ”Kompassen måste bort”. Vi dras oss, väljer att fortsätta med låst huvudroder och gå på vindrodret. Avvaktar över helgen och försöker få kontakt med Hallberg Rassy killarna. Dag 8 når jag David Bourne och Eric Segerlind på HR varvet. Som vanligt enormt god support från varvet. Hög kunskapsnivå, erfarenhet och vänligt. En tänkbar förklaring skulle kunna vara att kuggkransens infästning i rattaxeln har börjat ge upp pga de påfrestningar som trycket mot roderbladet ger med små ryckiga rörelser i ett i övrigt låst huvudroder. Troligen är det en spårkil som låser. De lovar skaffa fram en sprängskiss men budet blir återigen – kompassen måste bort så vi kan se kopplingen uppifrån. Ger mig på en av de fyra skruvarna med samma resultat. Sen slår det mig att vi har 2 pärmar med alla orginalpapper inkl info om kompassen. Efter att ha studerat denna i 2 min är det skitenkelt!!!! De fyra skruvarna var till för att justera kompassmagneterna!! Synd man inte tänkte på det innan! Hur som helst så hittar vi guskelov inga vare sig direkta eller indirekta tecken på sånt slitage trots att vi snurrar ratten varvet runt. I stället hittar vi en möjlig alternativ förklaring i att låsbackarna till rattlåset kan ha legat an på nåt sätt och åstadkommit det oroande fenomenet. Hoppas att det är den riktiga förklaringen – men vi kommer naturligtvis att hålla ett öga på detta! Vädrets makter fortsätter att stå oss bi. Dag 7 första dan med ett par rejäla squalls. 12/1 dag 9 ånyo en vacker och solig dag. Lite skvalpig sjö gör att vio när vi sitter och smälter lunchen vid sittbrunnsbordet plötsligt får ett kast som lägger oss tungt över bordet som bryts loss ur sina fästen. Magnus lagar. Man förstår att man kan kastas ur sittbrunnen i oberäknelig sjö. Vi är därför alltid säkrade med sele om vi är ensamma i sittbrunn. Lite senare samma dag upptäcker vi att låspinnen som håller vindrodrets roderblad till axeln har gått av i sin ring men sitter kvar i ö. Fixerar den provisoriskt med ståltråd från badbryggan. 14/1 dag 11 känns nästan osannolikt att forsa fram i en konstant medvind, timme efter timme, dag efter dag på denna sgs helt folktomma ocean. Prognoserna på gribfilerna lovar samma styrka och riktning för de kommande 5 dagarna. Vi har nu 420 nm kvar så om inget oförutsett inträffar borde vi kunna angöra Martinique på morgonen den 17/1. Idag order om rengöring av besättningen. Det var väl indicerat, det är inte så att man kan ta en varm lång dusch morgon och kväll pga ransonering av färskvatten. Det blir tvagning i atlantvatten samt avspolning av saltet med lite färskvatten. Sen grabbarna duschat och rakat sig går det knappt att känna igen folket ombord och en underlig och ovan frisk doft sprider sig i det trånga utrymmet. Vi spanar efter djur- val och delfiner bl a men hittills utan napp. Vi ser hela tiden flygfisk som elegant seglar iväg över vattenytan. Vi har sett stormsvala, liror, tropikfåglar och havssula. Man undrar vad fåglarna gör flera hundra mil från land och vart alla valar och delfiner tagit vägen!? Dagarna fortsätter i samma stil. Vi har nu biminin (soltak) uppe även under segling för att få lite skydd mot den starka solen. På nätterna månsken som blir starkare och starkare, snart fullmåne, och som ger en trolsk stämning över ensamheten ute på oceanen. 16/1, dag 13 har vi oförändrade fantastiska förhållanden. Det här verkar sammantaget som att det håller på att bli en ”Otrolig seglats”. Även om det uppges vara så här i passaden när den är som det skall vara så känns det nästan lite osannolikt bra. Vi har haft konstant läns i snitt 10-14 m/s, perioder med 6-8 samt även 15-16 m/s. I princip en enda rejäl regnskur. Vi har haft lite molnighet av och till och sett squalls på avstånd men inga som besvärat oss. Nu när vi har 105 sjömil kvar 17.30 lokal tid den 16/1 och det börjar dra ihop sig till ytterligare en vacker solnedgång och god middag i sittbrunnen kan vi säga att med ganska stor säkerhet så är vi framme i Martinique imorgon förmiddag. Amiralen har nu satt trikoloren (Martinique är franskt) och den gula karantänflaggan inför angöringen imorgonbitti. Det känns otroligt när man tittar akterut och ser dyningen som rullar ikapp och ofta är ganska hög, skummet i båtens kölvatten som försvinner kanske 100 m akteröver sen inte ett spår av oss och vi har snart seglat 400 landmil När vi kikar runt horisonten ser man ett gungande hav med stora vågor och dyningar och runtom en obruten horisont – land ligger långt bort. Man är ganska liten redan i den situationen utan att behöva ha ett universum perspektiv på tillvaron. Vi sitter ändå tryggt i vår lilla plastbalja på ca 15 kvadratmeter golvyta. Vårt lilla mikrosamhälle funkar alldeles utmärkt, båten rör sig tryggt och behagligt i sjön och alla prylar som vi köpt och monterat har kommit till användning och visat sig fungera enligt förväntningarna. De enda grejorna som vi inte behövt använda och testa, och guskelov för det, är all storm- och nödutrustning. Apropå ”grejor” så kan vi tillägga att vi inför de två nu avklarade långa överseglingarna kompletterat säkerhetsutrustningen med dels en sk Jon Bouy en automatiskt uppblåsbar livboj med strobeljus om nån trots selar faller överbord och som då underlättar att få vederbörande ombord igen samt en PLB, en personlig Epirb som skepparen alltrid bär på sig så att man har en reserv utifall det blir så bråttom att man inte hinner få med sig den ”stora” Epirben. Av Nisse Pettersson ( gammal kompis från kärlkirurgenI) har vi fått låna en fin sextant med nödvändig litteratur för att kunna ta solhöjder. Vi har som sagt glatt oss över att prylarna hållit vad de lovat. Vi är särskilt förtjusta i Iridiium telefonen som dels ger möjlighet till direktkontakt med MRCC i en nödsituation, enkelt hjälper dig att tillfredställa behovet av kontakt med nära och kära närsomhelst och varsomhelst samt dessutom ger väderfiler inom ett par minuter. Därnäst kommer vindrodret som styrt båten sgs hela vägen över Atlanten utan att dra en enda ampere eller behöva fikapaus. Den sista natten erbjöd de tuffaste förhållandena under överfarten med rejäla squalls, väldigt kompakt regn med hård vind som mest 19 m/s under rel långa perioder. Men både båt och besättning klarade detta med glans. När morgonen gryr den 14:e dagen ser vi Martinique, vi har avverkat nästan 400 landmil med vinden som enda drivkraft (totalt 4 timmar motorgång). Materialet slits ganska hårt men vi har haft tur, en nästan avnött preventergaj (kunde förutspås och förebyggas om skepparen fått arslet ur vagnen), en sumpad huggkrok och en klotfender (i bägge fallen åxå mänsklig faktor). Vi knyter fast oss i bryggan i Marina Le Marin kl 1200 lokal tid 13 dagar och 22 timmar efter det att vi la loss från bryggan i Mindelo. När det viktigaste är fixat med båten utbryter kram- och champagnekalas till lunch. SALT gänget ansluter vilket är mycket välkommet. De ligger på svaj utanför St Anne och råkade ha vägarna förbi. Osophines Atlant besättning har i ärlighetens namn haft lite olika syn på resan vid start. Nina och Magnus oförvägna äventyrare som inte oroar sig i onödan och Pär som är ganska duktig på att måla upp alla tänkbara och otänkbara risker och faror som hotar. Atlanten kan ju vara riskabel och väsentligt hårdare och vresigare än den ”smörsegling” vi haft och nu vid resans slut är vi nog alla lika glada över att den blev så fantastiskt fin. Vilken känsla att efter alla år av segling i hemmavattnen ändå få chansen att göra detta stora kliv som många seglare går och drömmer om. Vi är fyllda av förundran, ödmjukhet, tacksamhet och många andra känslor och ser fram emot att nu slappna av, ta ett par dar på oss för att verkligen ”landa” i liugn och ro innan vi ens börjar fundera över ”vadan och varthän”. Album från Gomera, Cap Verde och överseglingen är under framställning och kommer att publiceras inom kort. Tack alla som skrivit i gästboken eller hört av sig via mail - enormt uppskattat, TACK, vi återkommer med personliga svar!! Bilder: {phocagallery view=categories|categoryid=19|imagecategories=1|imagecategoriessize=1|}
// //
|
40 senaste loggarna
|
Comments
Kan du be Magnus kontakta mig när han har tid och lust, stor jobb på gång åt honom och behöver veta om han är sugen....