8-18/2 fort de France, St Anne och Rodney Bay St Lucia
Efter att ha tillbringat ytterligare ett par dar i Fort de France tillsammans med vännerna Barbro och Jan på Solea beslutar vi oss för att gå tillbaks söderut mot St Lucia enl plan. Vi har mycket trevligt umgänge med Solea och det blir nästan lite svårt att skiljas, de skall ju norrut, men vi kommer troligen att ses igen nere på Grenada när det drar ihop sig för uppläggning.
Vi seglar ner mot St Anne med bottenrev och genua men när vi kommer i nivå med Isle Diamant ger vi upp då vinden vrider emot och det blir motor sista biten. Vi ringer och kollar hur Hylteforsarna har det- jo de längtar åxå efter mer båtliv så n är vi ankrat landar de med sin bil i St Anne och vi har 2 dar till med våra gamla vänner innan vi lättar ankar för att gå till St Lucia. 12 m/s från öster utlovas och vågor 3-5 m. Bottenrev och kryssfock funkar bra men det hissar och rullar ganska bra så Pär blir för första gången på länge lite sjösjuk. Angör Rodney Bay i god ordning och får en bra plats i marinan. Här umgås vi flitigt och trevligt med Margareta och Sune på Palmina. Hyr cyklar, beser Pigeon Island som var en viktig bas såväl under Napoleonkrigen som för USA under 2:a världskriget. Hyr bil och kör ner till Castries och Soufriere. Jfr med Martinique så är detta det man väntat sig av Karibien. Lite småruffigt, fattigt, orkanskadat, massor av rastafaries. Nedan: Vi börjar närma oss Pigeon Island nar vi angör Rodney Bay. Namnet rodney är efter en i historien betydelsefull engelsk amiral som höll till här under Napoleontiden och som till sist i ett av historiens kanske viktigaste sjöslag spöade fransmännen rejält. De huserade ju på grannön martinique bl a dvs på ögonavstånd. Pigeon Island var en ö ända tills man fick för sig att muddra och bygga en marina. Nina står på Pigeon och i bakgrunden ser man det låga näs som bildades när man dumpade allt mudder mellan huvudön och Pigeon Island som numer således är en halvö. Lagunen med marinan kan anas i bakgrunden.
Ovan segar vi oss uppför mot Signal Peak i drygt 30 graders värme och njuter sen ett par välförtjänta kalla öl på ett fik vid stranden.
Nedan: Nina på väg hem genom grannbyn Gros Islet som är en fortfarande aktiv fiskeby.
Vi delar på en hyrbil med Palminagänget en dag och hade tänkt åka runte hela ön. Men vägarna var lite kanggliga och det rekommenderades från många håll att man inte skulle vara ute och köra som turtist efter mörkrets inbrott så vi hann tor Soufriere men alla fyra var nog ense om att det räckte och blev över av intryck.
Nedan: Mangroveträsk i Marigot Bay. Den här viken är ett orkanhål och man brukar då surra fast sig med allt man har i dessa fast förankrade träd som växer ända ut i vattenbrynet.
Nedan skador på såväl vägar som bostäder efter orkanen Thomas som drog fram här i oktober 2010. Husen är ofta byggda av enkelt material på mycket utsatta ställen men vackert förstås.
Nedan gatubild från Castries som vi passerade igenom på väegn till Soufriere som syns på bilden t hö enormt vackert beläget nedanför de berömda Pitons.
Nedan ett par typiska hus bland bebyggelsen i Soufriere. Inga miljonkåkar direkt men ändå lite mysigt och rentav inbjudande !?
Nedan: Hemma i marinan träffar vi på Malakai en rastafarie, fd knarkare, som fortfarande har Etiopiens för alltför länge sen avsomnade regent Haile selasie som sin idol. men han var trevlig och lyckades få Nina att köpa ett par halsband. Andra försöker sälja fin färsk frukt från olika typer av flytetyg. Efter en så tuff shoppingrunda behöver Nina vila ut på ett fik i väntan på en Capuccino, glass och kallt vatten.
Vi kör åxå en städdag och röjer för andra gången på rel kort tid förpiken. Vi har en sur sliskig lukt där som vi inte lyckades få bort när vi klorintvättade allt inkl kölsvinet. När vi tar upp stormfocken för att spola av den och stuva om den hittar vi förklaringen, en död flygfisk som måste ha landat i nåt av seglets veck under atlantseglingen och sen blivit kvar där. Sedan den återbördats till havet börjar vi känna igen dofterna i vår lilla båt igen. Vi snackar med Malakai en rasta, fd knarkare, som säljer lite halsband som sitt levebröd. Kul kille vars idol är Haile Selasie-allt enl rastakulturen. Till helgen går vi tillbaks till Martinique för att göra oss och båten i ordning inför den stora och efterlängtade händelsen: barnbarnet Erik & Co kommer 24/2-skall bli hur kul som helst. Det här med upptagning inför orkansäsongen är att litet kapitel för sig åtminstone ur försäkringssynpunkt. Vi har Pantaenius som försäkringsbolag och det är OK att lägga upp båten på Trinidad vilket vi planerat – men när vi kollar närmare så anser de att Trinidad ligger inom orkanområde och med de stöttor som används därnere är inte försäkringen giltig. Båten måste ligga i en vagga eller vara djupt nergrävd i marken. Efter rel mycket korrespondens och funderande så väljer vi att lägga upp på Spice Island, Prickly Bay på Grenada. De har godkända vaggor! Men lite Skylla och Karybdis är det – Trinidad har inte haft orkan i mannaminne medan Grenada hade en så sent som 2004. Det räcker dock med namngiven tropisk storm för att försäkringen kräver vagga så därför väljer vi ett varv som kan leva upp till försäkringskraven.
För er som läser detta kan vi berätta att det har gjorts ett par uppdateringar i de närmast föregående anteckningarna med några bilder.
// //
|
40 senaste loggarna
|
Comments