12-19 mars, Port Louis, Grenada
Jättefin segling ner till Grenada. Äntligen har vindarna börjat avta från kulingstyrka ner till 8-10 m/s och sjön mellan öarna är inte så grov längre. Lägger oss i Port Louis Marina i St George. Börjar sakta avrusta båten. Hänger med på en HASH (Hash House Harrier) som är en kul tilldragelse som närmast kan beskrivas som en ganska vild marsch eller joggning över plantager, träsk, bäckar och berg. Påminner lite om vår orientering frånsett att man vid Hash lägger stor vikt vid att omedelbart efteråt omintetgöra eventuellt hälsosamma effekter av övningen genom att inmundiga skapliga mängder öl och mat. Den historiska bakgrunden är att engelska soldater under kolonialtiden mest satt stilla och söp en hel del vilket ledde till övervikt och ohälsa. En som hette Harrier kom på iden att beordra ut manskapet på en längre marsch i terrängen en gång i veckan. Traditionen återupptogs för några decennier sen och har vuxit rejält och körs nu varje lördag. Nu deltog vi i den 726:e Hashen tillsammans med ca 200 andra galningar. Man blir transporterad med buss till någon väl vald plats på Grenada (ny nästan varje gång) där man har lagt ut ett terrängspår. Slingan tar cirka 2 timmar i raskt tempo. När man kommer fram finns billig öl att köpa och en enkel måltid som lagats över öppen eld. Samling till Hash. De som skaffat spritt nya skor måste före start inviga dom genom att dricka öl ur dom.
Rastaman som laddar upp. T hö amiralen ute i skogen på kakaoplantagen där Hashen gick.
Spåret var lerigt och ofta brant. T hö skorna FÖRE Hash.
Detaljstudie av underlaget samt t hö skorna EFTER Hash tillsammans med nödbändiga drycker för återställande av vätskebalansen efter allt arbete och svettande.
Eftersom detta var vår första Hash så var vi sk Virgins vilket innebar att vi tillsammans med ca 10 andra dito blev döpta i rejäla mängder öl som hälldes och sprutades över oss. Här har vi även klarat denna del av provet och kan sleva i oss god lokal köttgryta.
Mörkret sänker sig över Hash lägret. Dagen är snart slut och så är åxå vår segling för denna säsong. Nu återstår bara att invänta bussen som kör oss tillbaks till båten och att i övermorgon ta sig runt Grenadas sydvästra udde och sen gå in i Prickly Bay och förbereda upptag och förvaring av Osophine samt för oss att resa hem och se hur det känns att kontrastera med vårvinter uppe i Jämtland. Vi har ju gått i t-shirt och shorts i drygt 4 månader och räknar med att det behövs lite mer än så när vi kommer hem vilket nog kommer att kännas lite ovant.
ff Add new comment
11-12 mars, Clifton, Union Island
Går de 5 nm över till union för att checka ut ur St Vincent. Blir kvar över natten på AYC och det går som vanligt åt några "mut-öl" som tip för att göra "dockmaster" på gott humör. Man kan lugnt säga att vi nu börjar känna oss väl hemmastadda i Grenadinerna och att vi och våran lilla båt också börjar kännas igen av en del i lolkalbefolkningen vilket vi upplever som mycket positivt. De flesta av boatboys som man möter här nere kring Mayreau och Tobago Cays bor på Union och "pendlar" med sina snabba små båtar mellan öarna varför vi numer har träffat och pratat med de flesta av dom. Kan inte låta bli att lägga ut ett par bilder igen från det färgglada Clifton. Här frukt och grönsaksmarknaden med svensk amiral t hö.
Torget-man spar inte på färg precis. Varför skall staket vara enfärgade?? T hö börjar en liten serie lokala båtnamn. De är lite annorlunda än vad vi är vana vid hemifrån och verkar ofta ha en liten aning djupare innebörd och reflekterar nog ofta det caribiska kynnet och livsstilen - eller vad sägs om "Enough-no more" och de övriga nedan??? De låter nästan som titlar på reggae-låtar!?
ff
Romeo är en av de tuffare av de ofta hårt konkurrerande boat-boys vilket han åxå tydligt annonserar på sin båt. Surprises Too tillhör Sydney som säljer T-shirts, en mycket trevlig och social kille som gärna stannar och pratar lite även om man inte handlar. Hans sociala talang verkar har åxå givit honom 11 barn med 7 fruar!!
ff ff
ff
ff
10-11 mars, Palm Island och Petit St Vincent
Slutmålet för dan är ”PSV”, Petit Saint Vincent, som vi besökte även förra säsongen. På vägen gör vi ett stopp på Palm Island, ankrar, ror iland och går en sväng på denna privata ö som till den största delen utgörs av en stor resort så man får hålla sig i strandkanten som alltid är ”public”. Även PSV är ju en privat resort med samma villkor för besökande båtfolk. Stränderna på dessa öar är dock jättevackra och trots allt kanske värda ett besök även om det känns lite larvigt med vakter som kommer åkande i sina elbilar och försöker mota bort en från de stränder som de enligt vad vi hört egentligen inte har rätt att spärra av. Vi smyger runt på de attraktiva vackra stränderna på Palm Island. Man får inte gå innanför sandremsan utan särskilt tillstånd. Där rör sig en massa förmodligen mycket välbesuttna människor som betalar rejält för att rekreera sig där och som inte gärna vill ha lite halvskitiga "yachties" som snokar omkring.
9-10 mars, Salt Whistle Bay, Mayreau
Fin segling ner till Salt Whistle Bay som vi besöker för tredje gången denna säsong. Känns att vi börjar närma oss ”sista seglingen” för denna säsong, blandade känslor som vanligt. Har en skön kväll här, snackar länge med Larston som kommer över lägger sig långsides, tar en pilsner och filosoferar över vad som är viktigt här i livet. Larston är ”vår” boatboy i the Cays. Han är mycket sympatisk och gillar skandinaver. Bl a har han ett barnbarn som bor i Sverige och han har själv varit på sverigebesök några gånger. Vi berättade lite mer om honom i en av våra tidigare artiklar från the Cays. Om ni kommer till Mayreau eller Tobago Cays och vill ha en bra barbecue så ta kontakt med honom, hans båt heter faktiskt ”Lördag”. Han anses ha den bästa maten bland de boatboys som anordnar barbecue. Det är primitivt men gott, stora lobsters, potatis, grönsaker, frukt. Dricka tar man med sig själv. Kostar ca 110 EC och hör väl, även om det kan rubriceras som en typisk turistfälla, till måstena. Larston Browne´s svenskflaggade "grillrestaurang" på stranden i Salt Whistle Bay men som sagt han grillar även i Tobago Cays.
7-9 mars, Young Island Cut, St Vincent
Klockan ringer 0540, segt att gå upp trots att man borde vara rejält utsövd, latmasken??? Kommer s sm iväg 0700. Motor första 2 timmarna förbi läsidan där det blåste bara 4-7 m som inte gav tillräcklig fart för att vara framme på St Vincent 55 nm söderut före mörkrets inbrott 1830. Sen fin segling slör/halvvind med god fart ända ner till Wallilabou. Vi har som vi gjort tidigare ringt till restaurangen som har 4 bojar för att reservera en av dom. Vi gillar stället och här kan man enkelt checka in åxå 17-18 på eftermiddan. Ringde en extra gång på morgonen för att påminna-och jodå en boj väntar på oss när vi kommer fram vid 16-tiden. Går in i bayen 15.45 och Davis (restaurangens boatboy) skyller ifrån sig att han inget fått veta förrän strax innan vi kom. Alla bojarna är upptagna liksom alla andra vettiga förtöjningsplatser. Folket här är trevligt och lättillgängligt men inte alltid att lita på. Vi väljer att gå vidare, vinden har mojnat här på läsidan, ringer och kollar hos Sams taxi att det finns bojar i Young Island Cut strax söder om Kingstown och det finns det varför det blev slutmålet och då har vi avverkat 65 nm. En halvtimme efter att vi knutit fast oss blir det kolsvart som vanligt. Bojtampen här är av en diameter som vi aldrig sett tidigare, måste vara gjord för mycket stora båtar. Tar bussen in till flygplatsen för att checka in. Nä-det kunde man inte göra där fast det gått tidigare. Hänvisas in till Immigration i Kingstown. Där undrar man som vi varför det inte gick att få gjort på flygplatsen och tycker att vi dessutom först borde ha blivit hänvisade till tullen som ligger på en annan plats i stan. Får dock hjälp till sist med immigrationsformaliteterna och går sen över till tullen som ruskar på huvudet åt sina kollegor på såväl flygplatsen som Immigration inne i stan. Kort sagt inklareringen här var den struligaste hittills, kanske är det ändå bäst att försöka få det gjort uppe i Wallilabou där man har en liten filial som har öppet en timme på eftermiddagarna alt göra det på Bequia. Sams taxi verkade OK och möjligen får de guida oss upp till Soufriere, öns aktiva vulkan, nästa gång vi kommer hit. More Articles...
|
40 senaste loggarna
|
